Helt naturliga frivolter i torpidyllen

Inlägg publicerade under kategorin Vårdade minnen från 80-talet

Av Skogsfrun på Dal - 11 december 2009 18:43



3 heliga* ting julros karameller adventstake  

Nu har Bedas egenhändigt gjorda julgranskarameller kommit fram.

De är ju avsedda att hänga i granen men Beda hade ingen gran de åren jag hjälpte henne i hemtjänsten så hon lade karamellerna som prydnad i fönstret, det gör jag också nu, som inte heller har plats för en inomhusgran.


Beda var en av de snällaste människor jag mött. Hon tyckte det var lite skamligt att någon skulle städa åt henne och det första man måste göra när man kom var att sätta sig till bords. Där väntade ofta någon specialitet till kaffet t.ex hemgjord mese eller i juletid en hushållsost som Beda hade lagrat själv i köket, till angenäm styrka och smak.


Beda var bonddotter från Dalsland, där hon när modern gått bort skött både hemmet, mjölkning och arbetat på gärdena. "Ibland var jag så trött att jag inte orkade städa när lördan kom, men då vände jag bara på mattorna så det såg bättre ut" berättade Beda med ett finurligt leende.


Beda gifte sig och följde med mannen till Thn där det fanns gott om jobb inom industrin. De byggde ett litet hus på en stor tomt där de odlade potatis och grönsaker, kanske på 40-talet. Huset och trädgården  var sig precis likt när jag kom, men runt om hade det växt upp flotta villor.

Bedas ställe var som en oas, ett minnesmärke från en tid som höll på att försvinna. Detta var på 80-talet och Beda närmade sig de nittio.


Jag minns kaffet i bersån, Bedas enorma fredsllja som tog upp ett helt bord, pelargonierna i fönstret vars vissna blommor fick sitta kvar "för de lyste ju grant på håll". Beda själv som när jag skulle sluta och börja avbytarkursen förskräckt utbrast; "men ska du gå te bönnera!"

Det hade jag inte tänkt på, det var ju korna som lockade mig.


Bedas Julgranskarameller med bokmärkesänglar på  

En kort tid sen jag slutat blev Beda sjuk och flyttade till ett äldreboeende där hon fick ett litet rum. Jag hälsade på henne då och då och hon var alltid lika förnöjd, go och glad. Men kommer DU! sa hon, säg till dom därute så får du kaffe.


Lilla Beda, du var som linnean i skogen, så vän och blygsam, säkert har du aldrig i hela livet förargat någon. 

Du blommar för evigt i mitt hjärta och dina julgranskarameller vårdar jag ömt, de är ett kärt minne av dig.






ANNONS
Av Skogsfrun på Dal - 22 januari 2009 06:14

 forts. från:  1) Om Gustaf...


Gustav levde gott i sin lilla stuga, ett rum och kök och en liten farstu.

Den stora vildvuxna trädgården hade nog varit i prydligare skick när frun levde och de var yngre, nu frodades den som en svensk djungel.

Någon gång under långa vinterkvällar kanske, hade Gustaf roat sig med hobbyarbete och tillverkat en liten kyrka 40x30 cm ungefär. 

Taket gick att lyfta av, och därinne i kyrkbänkarna satt små figurer så andäktigt, belysning var det också och alla beundrade vederbörligen mästerverket. Efter hans död eller var det vid flytten…, donerade hans avlägsna anförvanter kyrkan till något... museum?


Gustaf hade ingen stark skäggväxt men ibland behövde han rakas, då hade man att välja på vanlig plasthyvel eller Gustafs skarpslipade rakKNIV. 

Ta kniven brukade Gustaf säga när det gick trögt, ja men tänk om jag skär halsen av dig bävade skogsfrun första gången.

Ah, dä gör inget, sa Gustaf med glimten i ögat, ja ä så gammel så.


Gustaf var en sann djurvän. Mycket mån om småfåglarna vars matbord han  strategiskt placerat utanför köksfönstret så han kunde iaktta och glädjas åt dem. Ekorrarna brukade också komma och besöka fågelbordets härligheter.

Gustaf var så rolig, när han med stor inlevelse härmade hur Kurre tog brödbitarna mellan sina tassar och mumsade i sig.


Alla katterna var Gustaf mycket kära, hur många det var visste ingen med säkerhet, kanske 5-6 stycken. De var skygga och smet ut så fort vi i hemtjänsten eller andra kom på besök. Men så fick Gustaf loppor!

Kattloppor sa´s det och huset skulle saneras. Ja Gustaf brydde sig ju inte men vissa i hemtjänsten vägrade sätta sin fot i stugan för loppornas skull så något måste göras.


Under tiden saneringen pågick och en tid efteråt, måste Gustaf bo någon annanstans och eftersom han inte hade några släktingar på orten blev lösningen ett tillfälligt boende i en av kommunens pensionärslägenheter.

Skogsfrun var den som skulle övertala Gustaf om nödvändigheten av flytten och ordna med installationen.  Det gick över förväntan bra, fast visst var Gustaf lite vilsen med allt det nya och moderna.


Medan Gustaf var hemifrån beslöt kommunen att även sanera* bland katterna. De skulle bort! Antagligen hade också grannarna klagat.

Det sattes ut kattfällor där de arma djuren fångades och gick sin död till mötes. Alla utom den gamle stilige katthannen, som var klok och höll sig undan, och en kull ungar som hittades gömda bland en massa gamla kläder i en skrubb.

Dessa ungar skulle skogsfrun och en till ta till vetten för avlivning.


Maja 4-5 månader

hon fick vara i ett hundfack* i början och har en sele på sig här.


Ungarna var helt ovana vid människor, fräste och spottade när vi tog i dem… alla utom en. Det var en 3-färgad hona med en lustigt gräddfärgad strimma på nosen, Maja Gräddnos tänkte skogsfrun och tog med sig henne hem!

Satte ungen omedelbums i tvättfatet och badade den ordentligt, ungen fann sig i detta utan protester, ja den verkade t.o.m gilla läget.

Så kom Maja till oss och fick ett bra liv i 12 år. Flyttade med till Skåne och blev frivillig innekatt, hon gick bara ut i trädgården för att göra sina behov eller för att  sköna sommardagar ligga i rabatten och lura på småfåglar.

Maja blev den mest personliga kattvän jag någonsin haft och när hon blev sjuk och hastigt gick bort var sorgen stor.


Den gamle katthannen såg jag ibland i jobbet där han strök omkring och fick mat av snälla människor som visste att han varit Gustafs katt.

Men Gustaf då… ja han kom aldrig mer hem till sin stuga. Han flyttades till ett äldreboende, ett litet rum med köksvrå och sovalkov. Tyvärr på 4:de våningen!  Barmhärtigt nog var då Gustaf så borta* i sitt huvud att han faktiskt trodde att han var tillbaks i stugan!  Eller låtsades han? Ja det undrar allt skogsfrun.

Glad och nöjd verkade han i alla fall vara och mäkta populär bland personalen. Han saknade förstås sina katter och frågade då och då efter dem, men när han fick ett svävande svar sa han resignerat; räven har la tatt dom.


Skogsfrun hälsade på ibland och när bilden i förra inlägget om Gustaf togs, hade Gustaf  fyllt år. Nittitifem sa han och skrattade gott,

han härmade någon som brukade säga så.  Kortet tas av en kär dam som skogsfrun också var behjälplig och som kände Gustaf sen gammalt,

det var trevligt att höra dem tala om tider som flytt och folk de gemensamt känt.


Ett postumt tack till dig Gustaf för de nöjsamma stunder vi hade och för att jag fick träffa dig.



ANNONS
Av Skogsfrun på Dal - 18 januari 2009 19:41

Skogsfrun vill berätta om Gustaf, en liten man med stora arbetsnävar.

Gustaf, som gått som eldare på de Stora Sjöarna i Amerika under kriget, satt nu änkeman i sin lilla stuga.

I området kring stugan växte nya flotta villor upp som svampar, men det bekom inte Gustaf, han ”gravde” sitt ”potätelann” som vanligt om hösten och satte ner knölarna  på våren som han alltid gjort.

Trädgården var för övrigt en vildvuxen djungel, ett kärt tillhåll för harar, ekorrar, massvis med fåglar och så Gustafs egna katter förstås. Det hade väl börjat med den granna kattan och sen hade naturen haft sin gång så att säga.


Gustaf och skogsfrun möttes i hemtjänsten och skogsfrun tyckte alltid att besöket hos den gode mannen var särskilt givande.

Skogsfrun bodde vid den tiden inte mycket mer modernt än Gustaf, och var välbekant med de enkla förhållandena... vedspisen och kallvattenskranen över den enda arbetsytan - en liten diskbänk.

De skygga katterna som for ut som oljade blixtrar när en främmande tog i dörr´n, var för en djurvän som skogsfrun ett extra plus, en och annan kisse accepterade så småningom intrånget och lät sig serveras på fat.

Gustaf själv drack alltid sitt kaffe på fat. Elegant balanserade tre av hans knotiga fingrar det bräddfulla fatet, medan han försiktigt sörplade i sig den välsignade drycken.


Här sitter vi inte i Gustafs stuga, mer berättas längre fram.


Gustaf drog gärna en låt eller fler på dragspelet för oss tjänsteandar, han ägde två stycken gamla fina magdeburgerspel.

När skogsfrun råkade yppa att hon själv hade ett dragspel och brukade plåga sin omgivning ibland, tyckte Gustaf att vi skulle spela ihop

(På den tiden hann vi med lite utöver det timliga, men det ska erkännas att skogsfrun ibland drog över schemat och då jobb-roade sig utanför lönelistan.)

Skogsfrun försökte hänga med så gott det gick i spelet och lyckades väl pricka rätt en och annan ton.

Gustaf var ju så inne i sitt eget spel att han inte hörde några falska tongångar.

Hans tunga spelade med och särskilt livligt dansade den i svåra passager

t.ex i Norske Valsen, som var en favorit. När vi hade spelat den ett par gånger kunde Gustaf fråga; vad ska vi ta nu, ska vi ta Norske Valsen!


Efter idogt sökande hittades till slut en äkta Norrman som levererar Norska valsen, ganska likt Gustaf faktiskt !








Hej och välkommen!.....


- till Torpet i det vackra Dalsland.
Om kommentarer läs mer...

Klicka för större bilder!

 

Fråga mig

54 besvarade frågor

 

Översätt

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Oss emellan...

Länkar

 

 

Vädret

Väder Mellerud

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se