Helt naturliga frivolter i torpidyllen

Alla inlägg den 14 december 2009

Av Skogsfrun på Dal - 14 december 2009 11:32

Lilltomten vid tallens fot    

Nu är det snart julafton sa lilltomten till den leende älvan där de kurat ihop sig i lingonrisgrottan. Då blir människorna plötsligt så snälla fortsatte han, kokar risgrynsgröt och ställer ut i fat till oss som de i vanliga fall påstår inte finns. Hiihihii, den leende älvans skratt frasade som iskristaller.  I sanning en märklig förvandling sa hon, månntro trollmor varit framme eller självaste stor fen svängt sitt spö och gett människorna både syn och förstånd i juletid, det är lite synd att de inte får behålla det. Tänker du på något särskilt undrade lilltomten och rynkade bekymrat pannan.


Den leende älvan stoppade förstrött ett torkat lingon i munnen, världen är sig inte lik som på mormors farmors morfars tid, människorna vill så mycket, vill ha så mycket, bråkar så mycket...
Har de inte hört det gamla talesättet; den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket inföll nu rådjuret, som med milda ögon stått utanför kojan och lyssnat till de smås samtal därinne.
Han gned sig med nosen på baken där han hade en gammal skottskada, troligen ett par hagel efter en ivrig skytt som han trots allt lyckats springa ifrån.


Ummm, den leende älvan nickade betänksamt, det har blivit så konstigt i naturen med dessa heta somrar, regnstormar och snön ...var är den förresten?  I detsamma singlade några snöflingor vackert ner över skogen. Hehehe skrockade lilltomten, jag tror du fick svar direkt, ovanifrån.
Den leende älvan log som vanligt men suckade, ja skämta går väl an men jag undrar i allafall...


I detsamma hördes vargflocken i fjärran stämma upp sitt morgonyl.

Är alla hääär, lät det.
Mår vi braaa.... jaaa men vi är räddaaaa!  Spårsnööö... dööden... döööö!


Oj, sa den leende älvan, då vill jag inte ha någon snö! Stor fen som hör allt svängde sitt spö och snöfallet upphörde. Stilla susade skogens furor, rasslade torrt gräset, ett och annat kvarglömt löv singlade frostbitet till marken.


Människorna är också rädda mumlade den leende älvan sorgset. Må så vara utbrast lilltomten men de är okunniga också, om oss och skogen. Lägger sig i allt, tror att de ensamma bestämmer!
Lilltomten hetsade upp sig så han var tvungen att gå ut ur kojan en stund.


Då steg solen upp. Lyste strålande in mellan stammarna och träffade honom som blixtrar mitt i ansiktet, smög sig in under rocken och värmde hans lilla ängsliga hjärta.
Det goda finns tänkte och kände han, vi ska tro på de goda krafterna.

De är starka, de vinner!
Lilltomten tog en åkarbrasa för att ytterligare få upp värmen, läppjade på de nyfallna flingorna och steg sålunda styrkt till kropp och själ in i kojan igen för att ingjuta mod och hopp i sin vän den sorgset leende älvan.


Ja kära nån! Inspirationen drog iväg med skogsfrun eller var det rösterna där utifrån som gjorde sig hörda? Detta blev nog ett alldeles för långt kapitel i kortnovellen som Skomakarlisa tänkt ska vandra vidare. 

Skickar ändå iväg det till Sharon Silvervind att fortsätta fantisera på.



ANNONS

Hej och välkommen!.....


- till Torpet i det vackra Dalsland.
Om kommentarer läs mer...

Klicka för större bilder!

 

Fråga mig

54 besvarade frågor

 

Översätt

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11
12
13
14 15 16
17
18 19 20
21 22 23 24 25
26
27
28 29 30 31
<<< December 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Oss emellan...

Länkar

 

 

Vädret

Väder Mellerud

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se