Tunga regndroppar föll smattrande på skogsfruns schalett på morgonrundan.

Hundväder bevars, men skogsfrun har hundar som inte backar för något meterologiskt fenomen. Inne vid brasans glödande värma känns det direkt motbjudande att ge sig fan i våld, men alltid när man väl kommer utomhus är det så uppfriskande!

Ankorna tumlade ivrigt ut som vanligt, de älskar allt vått både från ovan och att simma i. Alltså gott för dem så länge vi har öppet vatten i hela dammen.

Mildvädret är snällt mot alla vilda djur, utom renarna i norr men där är det ju riktig vinter.

Mossorna är saftigt mjuka och lyser i skiftande gröna nyanser.

 Islandslav och vitmossa frestar skogsfrun att lägga sig ner och borra in ansiktet i deras fuktiga mjukhet men ner är en sak, upp en annan – åtminstone med en översvallande glad Ludde ovanpå! Skogsfrun har i stället en skål på verandan med en härlig klump vitmossa i, att klappa på i förbifarten.

Helgen 2: a advent försvann rutinmässigt, alla skogsfruns idéer och föresatser likaså. De rituella handlingarna är dock så många och tillsammans tidskrävande att det aldrig hinner bli direkt tråkigt. Skogsfrun har planer för veckan som är men vad månde bliva står kanske skrivet i stjärnorna. Ett är säkert, Lucia står för dörren och kräver sin tribut av saffransbröd och fruktkaka, hemmagjorda glöggen från förra året har stått till och stärkt sig.

Stadgat enade vi stå när lussebruden knackar på.