För drygt 2 månader sen var Ludde till vetten för sina kloproblem.

Då skalade man av en på h. baktass, som var bruten. Även en på andra tassen behövde ses om. Det kalaset gick löst på 3000 kr +.

Nu är det samma visa igen! En annan klo på höger baktass var lös och måste skalas, även en på andra tassen. Vad är detta! Har aldrig under mitt långa hundliv varit med om något liknande.

Man tror det kan bero på näringsbrist ev. kombinerat med brist i immunförsvaret.

Det finns en ovanlig åkomma som heter klolossning, den är kronisk och man har varken bot eller aning om vad det beror på. Nu hoppas vi förstås att det inte är detta som drabbat vännen Ludde! Positivt är att inte framtassarnas klor drabbats och att nya klon växt ut fint och verkar helt normal.

Skogsfrun kan inget göra mer än följa vettens instruktioner och proppa i Ludde allehanda nyttigheter och hoppas det ska göra mirakelsusen.

Ludde får, förutom antibiotika och smärtlindring, laxolja med omega 3-6 samt zink i brustablett.

B-vitaminer ska han också ha och skogsfrun har beställt via internets djurapotek något som heter Kelp

Ludde är en ängel och är helt lugn och bryr sig inte alls i sina bandagerade tassar.

Han rör sig nu helt normalt men vi håller oss i stillhet veckan ut.

Sedan kan det bli kortare promenader i koppel förstås och med stövlarna på.

Hösten framskrider trots det säreget ljumma vädret.

Lövverket är rikligt och friskt och skiftar som sig bör i vackra guldröda nyanser.

Än har vi inte börjat elda i kaminen och värmen ska visst hålla i sig enl. prognosen.

Vi tackar och solar oss på tunet då och då.

  Inbjudan till hemstaden av broder med fru,

fick oss äntligen att stuva in oss i yarisen och styra kosan söderut.

Åh så trevligt vi hade det med god mat och kortspel, som man saknat sen livskamraten lämnat sin plats vid bordet och annorstädes.

Smaklökarna minns fortfarande den suveräna fisksoppan som skogsfrun fick med sig receptet på. Ja faktiskt också resterna som räckte i dagarna två.

    De varma dagarna

tillbringade vi mest på den inbyggda uteplatsen, där Ludde intog sina mål.

Utanför på gräsmattan hade en äldre dam bundit sin lilla goa vovve, en 13-årig tik, blandras: Yorkshireterrier/ Welsh corgi.

Utan att se varann var de mycket medvetna om grannskapet.

En vacker afton gick vi tll den närbelägna kyrkogården för att besöka en gammal familjegrav. Där vilar farmors föräldrar med sin broder och hans maka.

Inskriptionen gick att läsa fastän på väg att vittra bort.

På hemvägen genom en skogsdunge lyckades skogsfrun igen med sitt konsstycke att plötsligt falla platt till marken. Fel skor och inga stavar rubbar balansen och  trädrötter är rena fångstredskapen för sandaler. En revbensbräcka blev straffet för denna dumhet ifråga om skobeklädnad. Som en är klädd blir en hädd.

Moster Viktoria 93 och faster Ethel 95 besöktes givetvis.

Viktoria i sitt hem, blev lycklig över de 10 rosorna som hon skulle haft på sin födelsedag i maj, men bättre sent än aldrig. Skogsfrun var för sorgsen då för att bege sig ut i världen. Faster Ethel stortrivs fortfarande på sitt äldreboende och var på väg till en andaktsstund, vi slog följe i hissen ned och bilden hade blivit riktigt bra om inte fastera tittat på fotografen i det kritiska ögonblicket. Detta får vi göra om.

En sta resa i glödande höstfärger får det bli, sen kommer vintern och då sitter vi fast här i snön. Men, inte ska vi gå händelserna i förväg, än är det sensommar!

  Go förmiddag!

Det regnar och verkar bli en innesittardag.

Vilken tur att skogsfrun kom på att klippa hundträdgårdens matta igår.

Jobbigt för klipparen med alla dessa löv som börjat singla och lägga sig till ro

Kände att jag borde visa en helt naturlig bild på er... idol, haha!

Den där trollgumman i förra inlägget gillade visserligen sin frisyr men fotot var inte helt med verkligheten överensstämmande. Det är däremot dagens bild! Inte ett dugg manipulerad så nu har skogsfrun kommit ut ur garderoben. Varför huttla med lite skrynklor, de är ju beviset på att man levt och kämpar på. Aningen hopknipt kanske, men det är inte skogsfruns stil att visa tänderna.

    Denna underbara början på September!

Vi sitter på tunet så ofta vi kan, från tidig morgon till sena kvällen.

Tar vara på.

Gläds åt sen blomning, RR:s rosor, fjärilar på Rosenflockeln, äpplena på apeln.

Minns i november den ljuva september.

Naturligtvis skulle jag försova mig ..igen! En duns och så Ludde som vrålskällde fick mig ur sängen farligt fort. Då hade han redan kört vidare till grannen.  Fort som fn på med kläder och ut för att kånka fram och försöka ställa upp stegen. Inte så enkelt med de där hopfällbara. Avstod  efter fruktlösa försök, vill ju inte riskera liv och lem med en lösaktig* klätterställning.

 
Sotarn återkom och var inte alls sur över skogsfruns försumlighet, fixade stegen själv och gjorde jobbet. Såg att hans knän var värre däran än mina men han sa sig vilja fortsätta ett par år till efter den snart stundande pensioneringen, för att uppnå de magiska 50 åren som sotare. Jobbet på beting gör förstås att han kan välja precis hur mycket han vill utsätta sin kropp för.

Undrar om vi ses nästa höst, det står skrivet i stjärnorna.

Sommartid duggar besökare tätt, det är vi glada för.

Särskilt nu i vår relativa ensamhet.

Ja, undantagandes Mirre katt då. Han tar det säkra före det osäkra och tar in på loftet ovanpå garaget.

Det gör han rätt i när det gäller vännen Calles Teddy, en pigg Welshterrier på 8 år med ett förflutet som kattdödare.

 Status quo råder mellan Ludde och Teddy, vackert så.

Nästa gång kanske de kan börja leka.

Calle, på genomresa med sin husvagn måste ju se något av omgivningarna, så vi drog iväg till Sunnanå hamn. Båten eller stugan på skäret ...båda frestade Calle svårt.

Teddy kanske mer frestas av de läckra änderna som tyvärr väntade förgäves på små smulor.

Nästa anhalt Vitasannar. Där trivdes Calle och Teddy så in i vassen.

Ludde tog ett plask meddan matte spanade in Kinnekulle i fjärran.

En mus på villovägar i sanden, men vi hittade hem igen.

26 aug fick vi kärkommet besök från Gustavsfors,

Lillstugan, med tillhörande K-märkt facilitet, kom till nytta igen.

Vännen Ocki provsitter snällt för den idoge fotografen.

  Ocki är vegan, men skogsfrun är ju inte främmande för den dieten heller. Tomatsoppan, lagad för första ggn var riktigt god och kommer att återuppstå på menyn framöver. För mer matighet kan man ta i lite sötpotatis.

Här finns receptet om någon är intresserad:

http://www.tasteline.com/recept/kramig-tomatsoppa/

Veganska vågglor med havregrädde som efterrätt var smaskens:

http://www.vegokoll.se/2015-03-25/veganska-vafflor-till-vaffeldagen

Efter middagen tog vi en skogsrunda. Ockis lille Isländske vallhund Oskar var en trevlig bekantskap. Han gjorde sig till för Ludde som dock i vanlig oordning betedde sig ohyfsat. Därför ser det ut som det gör; koppel både här och där.

Ja i skogen är ju koppel ett måste p.g.a alla rådjur och annat som kan locka en vovve, sprungen ur varg och med spring i benen.

Nästa dag for vi till Vänern och gick den sköna promenaden på sandstigen i skogen där.

Hundarna fick plaska lite men Ocki skulle med tåget hem så vi hade en tid att passa och  hann inte till skogsfruns nya smultronställe. Nästa gång ska vi satsa på det.

Rälsbussen har anlänt. Den går regelbundet till Bengtsfors sommartid, idag var sista ggn för säsongen. Vi, som bott här i 13 år, har varje sommar tänkt ta oss en tur med tåget men det har aldrig blivit av. Djuren och deras passning har bromsat.

Så nu tog skogsfrun chansen att skärskåda tåget, det var fint och prydligt förstås.

Vi tackar för besöket och hoppas det upprepas snart, det går ju bussar också.

Vink vink från perrongen.

Senaste tiden har varit ganska hektisk...ja efter skogsfruns mått mätt.

Därför ligger vi (som vanligt) lite efter i uppdatering av händelserna, hoppas på överseende därvidlag.

En Värmlandstripp den 23 aug i angeläget ärende. Det rara gamla Jonstorpet besöktes. Ludde blickar ut över byn från sin plats i konvaljebacken, strax nedanför torpet.

    Fina dagar som vi tackar för.

  När vi kom hem låg det en paket och väntade i brevlådan!

Darrande av iver fick skogsfrun till slut fram innehållet och fick nästan dåndimpen.

Väntade mig en förannonserad korg men i paketet låg två hästar, Frida och Idun in memoriam. Handgjorda i papier maché (stomme, klädsel lera Foam Clay resp. Silk )

Samt foder till oss alla omtänksamt medskickat. Tack snälla underbara Miriam/ Shass för denna prima överraskning! Hedersplats vid datorn, blev så glad!

Shass är en kär bloggvän som tyvärr på grund av synskada har svårt att kommentera här på bloggplatsen. Har påpekat detta flera gånger för ledningen* men utan resultat. Dåligt.

Hur underbart och trivsamt det än är på torpet lessnar man ibland, blir rastlös och längtar bort någonstans. En särskilt varm och solig dag gjorde vi slag i saken

packade ryggsäcken och for iväg med Yarisen.

Målet var Vänern och avsikten att svalka oss i den idylliska lilla vik som vi nosat reda på veckan innan och där få oss ett svalkande dopp.

Vi har passerat Campingen vid Vitasannar och hittat en parkeringsplats i skuggan.

När vi kom stod där en bil vars ägare just återvände efter en promenad med sin Bordercollie. Den måste ju skogsfrun hälsa på. Ludde fick nöja sig med att glo genom bilrutan, odygdens lön. Efter en kort, härlig skogspromenad kom vi fram till viken och skyndsamt gjorde sig skogsfrun redo för kanske årets sista dopp.

Dansbanan, eller bryggan...? var praktisk att använda sig av och full av förväntan stegade skogsfrun med Ludde lös och ledig, ut i det grunda vattnet.

Men vad nu...dybotten!

Hjälp, skogsfrun höll på att bli där, men lyckades slita sig loss och komma upp på torra land igen. Vilken besvikelse. På med paltorna igen och vandra vidare.

Rikligt belönade blev vi efter ca en halvtimmes fin vandring när vi vek av från stigen, och kom fram till detta paradis. Inte en själ inom synhåll om man bortser från hundratals grågäss på holmarna därute. Lämplig knagg att hänga ryggsäck och kläder på och snart hade vi tagit oss fram till vattnet. Klipphällarna var släta och fina men luriga, så vi... läs skogsfrun, tog det väldigt försiktigt. Långgrunt var det förstås men bra för Ludde som bottnade långt ut. Så roligt han tyckte det var att fritt få plaska och simma utan koppel. Vattnet var behagligt, kanske 18 grader så vi var i en bra stund.

På tillbakavägen kom kameran fram. Ludde fick fnatt efter badet och hittade en pinne att fajtas med. Stigen, uppskattningsvis 50 m ovanför vattnet, bestod bitvis av ren sjösand och kantades av hög vass. Trädrötter i dagen var att se både upp och ned för.

Vi passerade en lång raksträcka där sanden sladdats. Spår efter hästhovar avslöjar att den används som ridväg. Islandshästar, fick vi veta av en dam utanför sitt sommarhus.

Hm, där skulle inte vara dumt att ta en tur till häst, kanske....

Precis när vi skulle lämna parkeringen kom där en hund som var så lik en varg att skogsfrun måtte ut och fota. Det visade sig vara en korsning mellan Schäfer, Sibirian husky och Alaskan malamute. Skogsfrun ville hälsa men det ville inte vovven.

Ägaren förklarade att hunden som valp blivit rädd för en påträngande man.

Nöjda, med lätt sinne efter en storartad upplevelse, var vi snart hemma igen.

Vi har hittat ett smultronställe!