Minns ni Maljo? Skogsfrun skrev om hunden här

Nu skriver Expressen följande:

"När Monia Johansson och Daniel Wolak flyttade från Göteborg till Norge för två år sedan tog de självklart med sig sin hund Majlo som är av rasen Amstaff - ovetande om att rasen är förbjuden i Norge. Vid ett tillslag i februari förra året omhändertogs Majlo och myndigheterna fattade beslut om avlivning.
Familjen Johansson-Wolaks ögonsten Majlo slipper avlivning beslutade norska riksåklagaren på onsdagen.
- Monia Johansson blev obeskrivligt glad då jag berättade om beslutet. Familjen har inte hoppas eftersom det varit så många turer fram och tillbaka, säger familjens advokat Sigvart Bilstad till norska Dagbladet.
Det är inte klart vem som skall betala Majlos långa kennelvistelse som beräknas kosta upp emot 90 000"
källa Expressen

Man undrar ju hur någon ska kunna punga ut med så mycket pengar, skogsfrun skulle INTE! Det blir kanske en insamling såvida inte myndigheten tar sitt förnuft tillfånga och backar.

Skogsfrun tror att rasen American Staffordshire är som vilken annan hund som helst men att den ofta hamnar hos fel ägare, sådana som själva gärna kampar* men vill förstärkas av en "grym" hund. 

Majlo är en kär familjemedlem och skogsfrun känner stor sympati och lider med ägarna som inte kan behålla sin hund i Norge utan tvingas omplacera den. Avlivning var på håret och det hade varit hårresande!

  Men har man sett på löv! Björkriset slår ut och BLOMMAR;-)

I -11 och fantastisk färgad soluppgång susade vi, Ludde och skogsfrun fram på sparkfärden den dagliga och livsuppehållande.

Vad livet vore trist just nu utan dessa uppfriskande turer.

Två bilmöten gav Ludde extra energi och skogsfrun fick med all sin samlade kraft klamra sig fast vid sparkens styre och medar, huj vad det gick!

Hursa, hurså? Jo Ludde är en bildåre som bakspårar.

Livet börjar bli något av en överlevnadskonst. Ryggen knotar men det är inget att be för. Sysslorna måste utföras av den som är minst illa däran, RR skriker inte fullt så ofta men är fortfarande ofärdigt justerad.

Vi ber en bön till Makterna att slippa mer snö tils vi kommit ikapp och ryggarna återhämtat sig men man får ju ta det som kommer.

Att det kommer en vår vittnar det utslagna riset från fällda björken om.

Där står den och tröstar, längtans skira grönska.

Långsamt lättar dimman i dalen, solen värmer trots 10 minus.

Det är underbart vackert men nu är det dags för veckans Fototriss på temat INUTI.

Särskilt kära smycken förvaras i den hjärtformade asken.

En sten från Smögen målad med bladguld, ett minne från en kär vän och collievalpköpare. Elefanten ett halssmycke i silver samt jag fått som barn av farmor. Mors ena örhänge i silver med odlad pärla, maken försvann olyckligtvis i tvättfatets avlopp för många år sedan, Halsbandet i silver med sten av bergkristall, en gång mors favoritsmycke.

Den gamla chiffonjen har ett praktiskt fack där denna hemlighet döljer sig. Chiffonjen köptes på 60-talet och torde vara antik dags dato.

En praktisk möbel som rymmer mycket, både stort och smått.

Till sist en verklig rarietet, skomakargrejor från anno dazumal som uppdagades när jag röjde i magasinet. Förr var det ganska vanligt att man lagade sina egna skodon och hade en uppsättning verktyg till ändamålet.

Här finns sylar, beck och becktråd + saker som jag inte vet varken namn eller vad de användes till. Asken med glas infällt i locket fick jag av snälla grannen, undrar hur länge sen det låg choklad i den.

Stalltaket borde nog också snörakas men vår sparkburne besökare hade inte tid att vara behjälplig, RR hade fräckheten att fråga!

Jobbig dag! Just nu är vi slagna hjältar* ryggskotten skjuter skarpt denna vinter som vi sent ska glömma. Allt detta bärande dragande och skottande...ja det det hörs ju att ryggen måste reagera, som ett skott sitter skottet där och sen sitter man stram som en eldgaffel och reser sig rak som en fura.

Hjärtskärande skinn ekar av och till i torpets salar, men skogsfrun som har lätt till skratt måste också haha-a åt eländet. Stöp när vi skulle bära fram stegen, pulsande till knäna i snön. Låg där hjälplöst gnäggande och kände sig som barn på nytt, tänkte passa på och göra en snöängel men stegen var ivägen.

Tjock is blev kvar, men droppet upphörde.

Varför stege...jo vid frukostbordet säger RR; regnar det? Nej det är väl inte möjligt det är ju 10 grader kallt genmäler skogsfrun, och ser i detsamma droppet från fönstrets ovansida INOMHUS! Stor kalabalik utbryter givetvis, håller taket på att störta in! Hjälpringer grannen som lovar komma men vi kan ju inte vänta utan börjar dra ner snön från taket.

Skottar från balkongen så långt vi når och när första hjälpen anländer har RR tillverkat en lång stake med en bräda på.

Vi får hjälp att resa den tunga järnstegen och hjälpen klättrar vigt upp.

Skogsfrun bakade under tiden en maffig 10 cm hög äggakaka till fikat.  Paniken har gett sig men icke så ryggskotten. Nu är varje rörelse av betydelse för välbefinnandet, sittställningen densamma som till häst är oöverträffat bäst och trött av allt ståhej går skogsfrun tidigt och lägger sig.

Trevlig skottfri helg önskas alla besökare, trogna och sporadiska.

I nästa liv(?) vill jag vara en katt. Vilket obekymrat liv de lever om de bor på ett bra ställe, som här t.ex. Eller kanske ännu hellre en trana!

Fågelfri se sig om i världen, sväva högt över jordiska trivaliteter,

ingen skjuter väl på tranor såvitt jag vet .

Snön tränger sig in precis överallt. I stövlarna förstås eftersom jag inte orkar skotta alla gångar utan pulsar. I ansiktet och innanför kragen när vi rev ner istappar och snö från taket till påbyggnaden, vem vet hur länge det stoppar för snötyngden.

Om det rasar in kan vi bygga snögubbe i vardagsrummets finare* del där arvegodset har sin hemvist.

I själen, som nu är vitare än en (snö)ängel och kallsinnig som sorbé visavi mer av den vita varan, så tröste mig Bore den store!

Fågelhuset ståtar i hög hatt, benen är fundament till en flaggstång.

Natthimmel kl 7 på dagen då Ludde och skogsfrun var krytt i tagen;-)

  Tätt virvlar flingor ideligt, här är faktiskt skottat nu!

Att börja dagen med snöskottning...nej det gör man ju inte.

Allra först väntar det dagliga pysslet inomhus och först när brasan flammar friskt och det  börjar ljusna en aning tas storstövlarna, pälsmössan och lovikavantarna på.

Skogsfrun och Ludde bereder sig för stalltjänsten men idag fick vi skotta oss ner till vägen där faktiskt redan snöplogen hunnit före.

10-15 cm snö har vi fått gissar jag.

  Sikten är minimal, snart tårögda kör vi närmast på gehör*.

Bara några enstaka kallgrader känns behagligt och snövädret är spännande. Sparken skakas fri från snö och så är vi på spåret;-)

När vi lämnar ankhuset kommer grannen körande på väg till jobbet, nu blir det fart på Ludde som försöker hänga på. Detsamma gör skogsfrun!

Det känns som om man faktiskt kan knipa sig fastare tag på fotstöden med tårna trots att de befinner sig inuti stövlarna.

En för mycket länge sen försvunnen funktion från den tiden vi svingade oss i träden?

På hemvägen träffar vi byggherren till "nya dalslandsstugan". Vi pratar vinter, snö och olika fortskaffningsmedel och enas om att spark är bäst.

Han tänker strax ta sig en inspektionstur för skojs skull.

Snön bjuder på billigt nöje men inte överallt.

Hörde på nyheterna att det råder snöbrist! i skidorten Åre vilket är katastrofalt med tanke på kommande stora tävlingar. Faller inte den nödiga varan i tid blir det en dyrbar historia att forsla snö till backarna.

Nöden är uppfinningarnas moder.

Våra torparbekymmer är av annat slag. Räcker veden...ska RR bli bra från sitt ryggskott snart innan skogsfrun åker på detsamma?

Ensam är visst inte stark.

Skogsfrun är knepig , lastar veden i en stor kartong i en plastsäck

och d r a r  den i ett hundkoppel uppför backen till huset.

Underbare Emil 2007

Vår käre Colliepojke Emil har fått sluta sina dagar, han blev 12 år.
Det var antingen en hjärnblödning eller stroke som ändade hans liv och sorgen är givetvis stor hos familjen . Vi sörjer med dem.  Emil var en fin representant för den kloka, vackra  och vänliga Collierasen.

Om Emils och hans helsyster kan den som vill läsa mer om här.

 
Ja ett hundliv är kort och det har varit många sorger genom livet med alla mistade kära hundar. Man glömmer dem aldrig men livet går vidare. Rätt som det är kan dock sorgen krama hjärtat med förnyad styrka, det händer mig ofta strax innan jag somnar. I går ropade jag högt en kär Västgötaspets namn; Ulvi! det är mer än 20 år sen hon gick bort!

Till Emils minne och med en varm hälsning till hans nu så ledsna familj låter skogsfrun Ainbusk  sjunga om ett möte med Lassie, nej jag byter ut den mot Mio min Mio. Emil tillhörde ju "Astrid Lindgren"-kullen.

Skogsfrun har länge väntat på att denne herre skulle yppa sig i vargfrågan, igår gjorde han det i Aftonbladet. Hör hör!

(kursiveringen i texten har jag gjort)

“Det där om Andreas Carlgren är förstås sant, det om ”all forskning” är rakt av lögn.
Andreas Carlgren hamnade nämligen i rejält blåsväder när han kom med det befängda påståendet att även skjutandet av vargar var bra för deras genetik. Då fick han hela forskarvärlden på halsen, eftersom slumpvis skytte har den motsatta effekten.

Enda möjliga sättet att avliva vargar med sämre genetiska anlag vore att uppspåra de olämpliga föräldraparen och ta hand om valparna i lyan. Men det kommer ingen jägarorganisation att gå med på, det kommer de alla att finna ”oetiskt” eftersom det är en sån häftig grej att skjuta varg.
Just nu är vargen nämligen, utan någon som helst konkurrens, Sveriges mest exklusiva jakttrofé. Alltså måste vargstammen minskas enbart genom slumpvis skytte.

Till nästa år hoppas Svensk Jakt på en mer än fördubblad vargkvot, upp till 60 djur. Forskarvärlden är rasande eftersom detta sätt att lotteriskjuta på några års sikt avskaffar den svenska vargen. Vilket jägarorganisationerna inte kan vara okunniga om.”
källa Aftonbladet/Jan Guillou  LÄS ALLT!

Äntligen fick vi alltså höra denne skribents åsikter i vargfrågan, skogsfrun har länge undrat över  tystnaden? En gammal jägare har förstått och genomskådat! Finns det någon djur och naturvän som fortfarande hyser förtroende för vår ärorika* jägarorganisation så måste det antingen bero på ren fanatism eller vanlig dumhet.
Vad är nu den mest eftertraktade trofén t.ex...jo ett vargskinn. Därför bl.a. bör enbart statliga jägare anlitas till vargjakt om det nu absolut ska vara en sådan, skinnen bör förstöras så ingen ska hänga dem på väggen som skrytobjekt. Det är en livskraftig vargstam vi ska yvas över i framtiden.

  Läs vad Jinge skriver om de kriminella jägargängen/tjuvskyttar!!

Dags för veckans Trissfoton temat är På spåret, ja då kör vi...

Skogsfrun skidar i rävens spår och lägger ett eget.

Svag nordlig vind men ändå uthärdlig eftersom temperaturen dalat till futtiga -11, Snöplogen kom dånande vid pass halv sex och gjorde vägen farbar genom att flytta på de ca 5 cm snö som fallit under natten.

Nu är det fullt dagsljus redan kl 8 och vi är tidigare på sparkfärden. När vi passerade mjölkgården hördes vaksamma skall därinifrån, jaha då är alltså den lilla västgötaspetsen med i ladugården. Ludde spetsade förvånat öronen; kanske fick han för sig att vår egen Ninna på något sätt transporterat sig över våra huvuden. Damen vars fysik inte längre tillåter dagliga sparkfärder.

Idag ska här skottas och mockas både inne och ute, då blir det

hålligång i skogen. Få se vem som gör vad,  ryggen bestämmer;-)

Istapparna glittrar i gryningen och växer sig längre och längre...

Kära nån! -20 grader i morse. Till och med skogsfrun tycker det börjar kännas...frostnupet;-) Varmvatten med till stallet redan första vändan för att tina upp issörjan i vattenkaret, ankornas damm krymper men går än att hacka upp så de kan ta sitt morgondopp och släcka törsten.

  Vill den vita isduvan smaka talgboll?

Sparkturen kortades till mindre än hälften eftersom tårna för fösta gången i vinter började jämra* sig, ögonen tårades men tillrade inte som salta pärlor på kind eftersom skogsfrun i det fallet är en salt böna;-)

Friskt var det och gott att komma inomhus till spisvärmen sedan småfåglarna fått sitt.

Skogsfrun är allt jämförelsevis en riktig vekling, se filmen från anno dazumal och döm själva. Nu vill vi ha en Grönlandshund!

Varm i kläderna efter skidturen händer det att man inte vill gå in.

Då fungerar verandan som en sluss, man kan sitta där på bänken, svalna av och samtidigt njuta utsiktens alla behag. En kopp kaffe skulle sitta bra men hon Inga* har visst annat för sig;-)

Björkriset och det speciella ljuset denna kväll ger nästan vårkänslor!

Höstastern i krukan inunder har blivit eternell, kanske har rötterna överlevt och växten kan planteras ut .

RR har stalljobb, det blev sent med mockningen. Han står på dyngstacken och tömmer just kärran. Det lyser hemtrevligt i stallfönstren tycker skogsfrun som ser det hela litegrann från ovan.

Nu har solen snart gått ner bakom fjället, kvällsdimman svävar över maden där nere vid ån och kylan börjar krypa innanför kläderna.

Nu är det dags för en kopp te med en macka brevé.

Det förväntar sig nog stalldrängen förresten.  

Fjällbruden igen då, skogsfrun tränar svårt på den;-)

Jag fortsätter berättelsen om min schäfertik Connie född 1951

Här visar jag upp valpen, 4 månader kanske, på brukshundsklubben.
Alle, som jag var lite svag för:-) tog kortet.

 
En sommar, Conni var nog nästan 1 år, var vi en tid ensamma i fritidsstugan och det blev problem med hundmaten. Färdig sådan fanns inte på den tiden, närmaste affär låg miltals bort och man hade att gå hela vägen, cykel hade jag ingen vid stugan. I min nöd sökte jag upp en fiskare som just landat sin båt med dagens fångst, allt han hade att erbjuda mig var en knippa tångål. Levandes! Ja vad skulle jag göra, tog nätet med ålarna slingrande i, proppade ner dem i en gryta med kokande vatten och rusade ut. När jag kom in efter en stund mötte mig en hemsk syn; hela golvet var fullt med slingrande ålar! Grät och kastade ner dem i grytan igen. Connie fick så småningom sin mat, blandad med bröd eller gryn. Vanlig hundmat bestod ofta av tiggt slakteriavfall och andra rester från charkuterierna, som man blandade i havregrynsgröt. Kalvben var populärt, kokade dem först och sen blev det gröt på spadet. 

Connie blev stor och lagom i hull på den dieten och hon var aldrig sjuk.

Föräldrarna kom ut och det skulle läggas tegel på stugans tak. Jag ville se utsikten därifrån och klättrade upp  (kanske var jag med och langade) Döm om min förskräckelse när Conni kommer efter! Att få ner henne var ett gemensamt jobb för två man och så matte förstås.
Tror att min far tog kortet.

Flera orsaker bidrog till att det hade blivit svårt att ha hund, (inte enbart en hundrädd förälskelse;-)) Mor hade börjat jobba så det var ingen hemma på dagarna. Vi hade Connie bunden utanför vedboden, där hon kunde gå ut och in, bra när det regnade. Men vi bodde helt nära skolan och barnen tog sig för att reta Connie genom att kasta saker på henne, t.ex. äpplen, som de pallade i trädgården. Sopgubbarna retades också med henne när de tömde tunnan och brevbäraren var ett orosmoment.  Grannarna såg och berättade. Så kunde vi ju inte ha det men varför tänkte jag inte på att försöka hitta någon som passade henne när vi jobbade!

Till slut satte jag in en annons i GP och polisen i Göteborg ville köpa hunden men nej, jag tyckte Connie skulle komma till en familj och få det bra så jag valde en handelsman i Årjäng, som behövde en vakt och sällskapshund. Hunden skulle vara med dem i butiken.
Ett par år senare for jag med familjen till Norge för att handla, då gjorde vi en avstickare och hälsade på Connie. Jag gick ensam in i affären.

Jaa, där låg hon på golvet på kontoret innanför. Runt sig hade hon en massa smågodis, tjock och fin såg hon ut. Vi tittade länge på varann, jag viskade hennes namn och hon kom ut till mig. Visade ingen översvallande glädje men viftade på svansen, jag är säker på att hon kände igen mig. När hon hälsat gick hon och la sig på sin plats igen och när jag gick provade jag att kalla på henne men hon brydde sig inte.

Det kändes både bra och sorgesamt. Bra därför att det bevisade att hon trivdes där hon var.

Ibland önskar man att tiden kunde backas så man fick chansen att göra nya bättre val.

     
Tar sats för att äntligen skriva inlägget om min gamla kära 50-tals Schäfer. Den varggrå tiken Connie blev min 1951 privat uppfödd av en  hörselskadad man i Vänersborg.

På slutet en sorglig historia som fortfarande plågar mig efter alla dessa år, jag sålde henne nämligen för en dum tonårsförälskelse som var hundrädd! Ett oförlåtligt svek mot en trogen vän. Fy fy fy!

 
http://www.pedigreedatabase.com/gsd/pedigree/5901.html
V Leander Preußenblu
SchH3 Kkl 1
Sire Born : 23. April 1944

Troligen Connies far, minns hans namn efter alla år men har inte stamtavlan kvar. Uppfödaren/säljaren var mycket stolt över valparnas härstamning.

Vill minnas att jag betalade 400 kr för tikvalpen, ett vanligt pris på den tiden kanske jämförbart med 4000 kr idag eller mer...? (400 i månadslön som ung kontorist! ) Lägg märke till den raka fina ryggen och hur rätt&lagom hunden är vinklad.

Vad har hänt med Schäfern! Vadan och varför?
Rasen är nu tydligen uppdelad i två intressefalanger bruksschäfer och utställningsschäfer. De förstnämnda tror jag bl.a. strävar efter raka ryggar som i gamla tider och prioriterar den grå varglika färgen.
Skogsfrun anser självsvåldigt att man kan strunta i färger och fokusera på rygg och vinklar.

 
Skogsfrun hade ingen kamera utan tog både hund och katt till en riktig fotograf. Djurfotograf var han då inte, som ställde hunden på ett på tok för kort bord. Därför kan man ju inte riktigt se Connie i all sin glans.  Ganska söta är de och riktigt goda vänner var de. Katten fanns redan på plats när valpen kom.

 
Erfarenheterna med min första hund en boxer, som jag flitigt tog med på SBK:s kurser, gjorde att jag helt på egen hand dresserade Connie. Hon var nog en av Thn:s lydigaste hundar och det fanns inget hon inte kunde. Tyvärr tycker jag nu, hade jag inget som helst tävlingsintresse.  SBK var inget roligt bara en massa gubbar (hehe, de var nog i 30-40 års åldern)
Överallt kunde jag ha Connie lös, gående fot vid min sida, ligga plats utanför butiker mitt i stan, krypa klättra, gå på stegar apportera,  skall på kommando, allt perfekt utfört. Vi tränade på promenaderna, Connie gick bara och väntade på vad jag skulle hitta på att be henne om. 

En makalös hund som man bara får en gång i livet, men vad visste jag om det då.
forts. följer

Gårdagens nyhet får bli dagens; Saabs frälsning av Holländska Spiker!

Nu blir det jubel i busken även på Torpet eftersom skogsfrun liksom många många Thn-bor har ett förflutet på nämnda firma.

Dessutom känner man ju för sin hemstad och vill se den blomstra och brusa inte enbart på fallens dagar.

1937 är i sammanhanget ett nästan magiskt årtal.

Ett födsloår

Svenska Aeroplan Ab startade

Nederländernas nuvarande flaggas tillblivelse

Dagens dikt och Ekot gav eko i radiokanalen 

Barnbidrag folktanvård och fri förlossnig blir verklighet

Per Albin Hansson; Folkhemmets grundare var stadsminister.

De Spanska republikanerna segrar mot Franco

Mycket mer från 1937 finns på Wikipedia den allvetande.

p.s. Mer om Saabs fantastiska historia här!

Men var tog snöovädret vägen undrar skogsfrun som bara sett en mindre mängd flingor dala. Visserligen blåste det ganska bra i morse så sparkfärden ändade halvägs p.g.a. snödrev, som plogbilen sen måste hit och röja undan, men var detta allt!? Man blir ju nästan besviken, efter alla förberedelser... ett västgötaklimax;-)

Jasså ska man inte ropa hej?

  Gårdagens skidtur ner till Holmsån bjöd på vackra vyer. Mot norr.

Nu får vi dalslänningar vara beredda på elavbrott igen, mer snö utlovas i morgon onsdag. Skogsfrun har skottat på balkongen för att göra plats för en ny omgång vitvara. Gasolköket står tillreds med gastuber bredvid, ljus i brandsäkra stakar med tändsticksaskar intill och laddade ficklampor, borgar för att vi inte tänker låta oss överraskas av mörkret och vilt trevande bryta armar och ben.

Räven har spårat ända ner till bron...              och över den.

Det närmast liggande vedförrådet  på verandan är påfyllt och förnödenheter för lekamlig spis idag inhandlat. Även till djuren.

Vi har inte glömt fåglarna heller men något har vi säkert glömt vilket retfullt eventuellt kommer att visa sig.

  I sydväst höll solen på att försvinna bakom Kroppefjäll

Skaren bar till en viss gräns, ca 4 cm sjönk skidorna ner och skogsfrun gav efter ett tappert försök upp om att lägga ett spår på maden.

Där räven raskat bar det bättre, tack för det Mickel!

Skidspåret på återvägen bjöd på behagligt lättsamt glid. Med stelfrusna fingrar efter allt bestyr med herr Pentax såg skogsfrun fram emot hemkomstens fröjder. Kaminvärme och kaffekoppen de bästa är i sådana fall. Något fall blev det inte den här gången heller om man inte räknar in de tjusiga vyerna vilka skogsfrun alltid faller pladask för:-)